Locke och Popper mot Heidegger Det förflutna är ständigt levande, fast vi inte alltid inser det. Och det gäller i hög grad den klassiska upplysningsfilosofi vars stora namn är John Locke och Adam Smith. I boken En anständig individualism (2013) visade Björklund att eftervärlden läste Smiths verk The wealth of nations (1776) slarvigt och att det finns anledning att påstå att den klassiska upplysningsfilosofin tog slut med Adam Smith. I Det redbara samtalet tar Björklund ett steg nära hundra år tillbaka i tiden, till John Locke som är den främste filosofen inom upplysningstraditionen. Lockes diskussion av förhållandet mellan makten och individens frihet är värd att uppmärksammas än idag. En föregångare till Locke var Erasmus Roterdamus vars tvist med Martin Luther visar på valet mellan den revolutionära och den reformistiska vägen att bedriva politik. För reformismen har det sakliga och förnuftiga samtalet stor vikt och dess betydelse för demokratin är ett centralt tema i Björklunds bok. Det finns emellertid en samtida kulturfilosofi som ser upplysningens förnuftstro som en fiende. En företrädare för den synen var Martin Heidegger som fortfarande ägnas en positiv uppmärksamhet genom nyutgåvor och på annat sätt. I ett särskilt kapitel granskar Björklund Heidegger och instämmer i Karl Poppers omdöme om denne som en filosofins svindlare, ett omdöme som nog kan förväntas vara kontroversiellt.
