Andra boken, Jonnas bok, är både vacker, gripande, sorglig och berörande. Jonnas bok handlar om att bli en människa när det värsta har hänt, att våga stanna i sitt hjärta även om det gör ont. Den handlar om sann vänskap, om kärlek i många former, om släktskap, skrivande, läkande och om livet magiska vindlar och vändningar. Jonnas bok berör också rädslor och hur de kan förleda. Den utspelar sig främst på Jonnas själshem Älvaliv ute på ön och i Indien vid olika tidpunkter. 🧡 Baksidestext: Andra boken i serien FÖR EN NY VÄRLD tar oss tillbaka till underbara Älvaliv ute på ön där allt inryms. Ett hjärtöppnande ställe! En själfull berättelse som skildrar människor när de inte får vara det som de är och när de får vara det fullt ut, utan rädslor och det som påtvingats dem.Jonna föds i Indien och lever med sitt trauma då hon adopterades bort och kom till en helt ny värld. Rädslan för övergivenhet ligger som en dimma mellan henne och livet. Behovet av att skapa något bestående och aldrig behöva vara ensam fick Jonna att skapa ett själshem som erbjuder allt det hon älskar av miljö, gemenskap, yoga, workshops och kurser. Hon bjuder också in till en systercirkel. Elva kvinnor kommer samman och genom att visa sig för varandra i närvaro och sanning, blir det till stor hjälp för varandra. Är det en slump att de träffas?Amrita och Hannes träffas i Indien i början av sjuttiotalet och deras möte får konsekvenser från en världsdel till en annan! "Elisabeth har ett sätt att väva samman svärta och hopp, med värme, vänskap och kärlek kring karaktärer som känns äkta, trovärdiga och engagerande.I Älvaliv skapar hon ett eget universum som rör sig i ett behagligt tempo och som ger utrymme för läsarens reflektion. Det här är en plats dit jag ser fram emot att återvända igen och igen!" Sofia Ymén 🧡 "Elisabeths miljö-, känslo-, situations-, och personbeskrivningar är helt outstanding. I det avseendet är hon en klart lysande stjärna! Och det är anledningen till att jag, precis som i Clarissas bok, inte enbart får läsa om miljöerna, personerna och händelserna, utan jag upplever mig verkligen vara mitt i händelsernas centrum; i myllret av människor på marknaden i Indien, sittande på trappan till Gangesfloden. Jag känner också på riktigt den underbara euforin hos Hannes när han av en slump gör en oanad upptäckt på äppelmarknaden i Kivik. Den känslomässiga beskrivningen berör en djupt i själen. Så vackert!" "I Elisabeths böcker finns både djup, smärta och själsliga lärdomar, men även glädje och en stor portion kärlek. Hon skriver med en helt ny, egen ton och har ett ljuvligt målande språk som berör mig mycket starkt. Karaktärerna är så äkta och levande och det känns som om man får lära känna dem på djupet." "Med dessa båda böcker har Elisabeth etablerat sig storskaligt som författare och hon är mer än väl värd att få Augustpriset." TANKAR FÅR FÖRST TÅR, SEDAN FÖTTER OCH DÄREFTER VÄXER BENEN UT - Jonnas bok av Elisabeth Lendelund LÄSPROV ”SISTA GÅNGEN VI var tillsammans satt min navelsträng fast i dig. Dina sista andetag, mina första, i samklang, men så fruktansvärt mycket i ofas.” Det värsta som kan hända ett litet barn är att förlora sina föräldrar. Det får inte hända, men det händer och handlöst faller barnet och går i tusen rädda bitar. En del barn överlever. Det ser åtminstone ut så. De bitar som sedan glöms kvar i myllan efter fallet, de levande minnena, förblir aktiva. De formerar sig själva till självlysande tentakler, som outtröttliga rycker i barnet livet igenom, om och om igen. Med varning och beskydd som förtecken lägger de fälleben istället för att gynna, och barnet faller och faller, känner igen, vill komma undan men sitter ihop med de starka tentaklerna. De nya fallen drar upp ärren och varje gång läcker de rädsla. Tentaklerna kan också kallas tankar och är nära besläktade med känslorna de väcker. Tankarna får i bästa fall först tår, sedan fötter och därefter ben, men ibland växer benen ut först i hisnande fart. Det gör de för att hjälpa barnet att komma undan från tankarna som hotar att slå rot. Men ibland utvecklas benen långsamt så att barnet hinner vänja sig och uppfatta vad som är på väg att hända, eller blixtsnabbt så att man är mitt i ett virrvarr av tankar och känslor och blir åksjuk som i en rädslans karusell. Så länge tår och fötter träder fram först går det att ana vad som är på väg att ske, men så fort benen är på plats är skenandet ett faktum. Flykten från fallet bär av i vild karriär på skräckens ben. Bakom varje krök finns en avgrund att åter falla ner i. Livets viktigaste mål blir att aldrig falla ensam igen, att aldrig slå i marken, splittras och behöva hitta viljan att skrapa ihop traumafyllda delar av sig själv, och fortsätta andas in och ut med en kropp som värker. I barnets parallella universum gnistrar nuet kristallklart – utan färg från dåtid eller framtid, till synes utom räckhåll och ändå så nära!"
